En tankeställare...

Håller på att röja lite bland papper och sådant som bara ligger och skräpar och hittade en dikt som säger en hel del om mitt yrke.

 

Förlåt men jag måste gå.

Jag ville sitta på din sängkant i en minut eller två, och delta i dina bekymmer och försöka att förstå. Men tiden är överskriden så förlåt, men jag måste gå.

 

Jag ville sitta vid ditt köksbord och höra om hur det var då när du jobbade på fabriken och dina barn var små. Men larmet piper i fickan så förlåt, men jag måste gå.

 

Jag ville stanna när du lagt dig och nynna en sång eller två och hålla din hand tills du somnat och sedan smyga ut på tå. Men någon ringer och vill ha min hjälp så förlåt, men jag måste gå.

 

Av omvårdnad jag ville ge dig den bästa som gick att få. Jag ville skingra sin ensamhet och ge ljus åt livsdagar grå. Men alltför många behöver mig så förlåt, men jag måste gå.

 

Visst är den fin och tyvärr så sann. Den är skriven av Irma Nielsen från Norrköping och jag hade klippt ur den från någon veckotidning.

Hon skriver att hon känner att man vill så mycket men hinner så lite. Och visst är det sant. Kanske inte bara i yrkeslivet.