Underbar bok som jag inte kommer att läsa igen. Men bitar i boken har satt sig fast i mig och vill inte släppa taget. Helt underbar!
Om du vill visa andra ditt rätt jag LE!
"Verkligen inte!" säger Marie Sharp när en vän föreslår att hon ska gå med i en bokcirkel nu när hon snart fyller sextio. Marie har ingen lust att träna hjärncellerna. Inte cykla genom Mongoliet, inte hoppa fallskärm. Hon vill göra gamla saker, inte unga saker. Hon gillar att bli äldre. Plötsligt öppnar sig nya möjligheter.
Hon tycker sig ha mer gemensamt med dem som är tjugo år yngre än dem som är femton år äldre, fast ändå upptas hennes tankar mycket av det där med kroppens förfall. Hur får man på sig strumpbyxorna när man inte kan balansera på ett ben längre? Hon funderar på om hon ska ge upp sexlivet. Man kan ju kompensera sig, t ex genom att bli förälskad på nytt - i sonsonen. För nu har hon äntligen fått ett barnbarn och bär alltid med sig en packe foton på underverket!
Vresigt, skarpsinnigt, rörande och roligt blir det när en kvinna på väg mot de sextio skriver dagbok, och många i samma situation kommer att le igenkännande.
(recension från Boktipset.se)
Denna bit finns för alltid i mitt hjärta.
Ja jag kan inte hitta det i boken men det som fastnat är att Om man ler mot världen ler världen mot dig.. Le ett naturligt leende och du får ett underbart leende tillbaka..
LE MOT VÄRLDEN OCH VÄRLDEN MÅ LE MOT DIG!!!!
Läs den, det är värt det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar